Lycka. Jag skrev att jag var lycklig för en stund, stunden varade inte så länge... Det var länge sen det föll så stora tårar som jag gör nu, ner för mina bleka kinder. Jag borde vara stark, borde tro på något bra, borde helt enkelt vara positiv, MEN jag orkar fan inte mer. Det är alltid jag som får ta all skit, alltid jag som mår dåligast, alltid jag som är orolig över allt, alltid jag som sittter och gråter, alltid jag som får problem... och det är alltid jag som gör fel. Egentligen är jag bara rädd, rädd för att tro på att allt fixar sig, rädd för att vara mig själv. För skulle jag vara mig själv, skulle det inte duga ändå... Jag vet inte vad jag ska göra mer, skrika, gråta, skaka, spy? nej det är redan gjort. Låter jag för depremerad tycker ni? nja jag kanske är det denna gången. Hjälp mig då att se ljuset, lyckan och meningen med allt igen. Men en sak är säker, jag är fortfarande  kär i dig, men jag vågar inte hoppas på något, därför får du stannar där du är, ja just det i mina innersta drömmar.
Förlåt.